Vårt Land Upland

Gamla Upsala. Bild, W. Meyer och R Haglund.

Av Bernhard Schlegel, år 1888

Upland är egentligen en kollektiv benämning för de trenne sedan slutet af 1200-talet till en lagsaga förenade s.k. folklanden: Tiundaland, Attundaland och Fiaerdhrundaland, och af södra Sveriges inbyggare begagnades länge detta namn för att beteckna alla Mälarlandskapen. Upland är nu delade på trenne län: Stockholms län, som innefattar östra, Upsala län den mellersta och Vestmanlands län, dit större delen av Fjerdhundra land hör, den vestra delen.

Mer än något annat svenskt landskap är Upland inskuret af vikar och vattendrag med bördiga, mergelhaltiga omgifningar. I norr räcker detta landskap något norr om Dalelfven, som vid Elfkarleby bro störtar hela sin ofantliga vattenmassa utför en 50 fots, nära nog lodrät klippa och åstadkommer här det beryktade Elfkarlebyfallet, hvarefter hon efter den vilda färden lugnt fortsätter sitt lopp till det 8/10 mil derifrån belägna hafvet. I söder begränsas provinsen af Mälaren, som med åtskilliga vikar går djupt in i landet. Dess kuster sköljas af Bottniska viken, Ålands haf och Östersjön. Stockholms läns upländska del infattar det gamla Attundaland med Roslagen, som förut kallades Rodhen. Det sönderfaller med avseende på sin natur i tvenne temligen olika delar. Den ena, till hvilken hör kusttrakten, är ett af låga bergåsar genomskuret, ofta leende landskap, som närmast kusten alltmer söndersplittras och antager skärgårdsnatur. Den andra, som innefattar trakterna närmast Upsala län samt sluttningen ned mot Mälaren, är i allmänhet ett slättland, här och där korsadt af bredare, med fattig skog bevuxna åsar, samt nära Mälaren liksom kantadt af flere ned mot sjön stupande branter. Upsala län, som utgörs av det gamla Tiundaland och en mindre del av Fjerdhundraland, är i allmänhet ett slättland. Södra delen - en af de tidigast bebyggda och på gamla minnen rikaste trakterna i Sverige - upptages till det närmaste af stora, bördiga, skoglösa slätter, der åkerbruket är inbyggarnes nästan uteslutande näringsfång. Närmare Mälarstränderna försvinner det inre tröttande enformighet genom omvexling af smärre klippor och skogsbevuxna höjder, hvilket i förening med de kringflytande vatten ger åt landskapet ett rikt mått af skönhet. Länets norra del är åter en vidsträckt och på det hela jemn skogstrakt, uppfyld af mossar och kärr, men äfven af snår och stenbackar, strödda klippblock och flata berghällar. På vissa ställen utbreda sig ej obetydliga slättmarker. Den låga kuststräckan vid Östersjön omgifves av en ganska stor skärgård. Den del af Upland, som lyder under Vestmanlands län, eller större delen af det gamla Fjerdhundraland, har samma natur som det tillgränsande Upsala län.

Sommarnatt vid Mälaren. Bild, Aseus Peterson.

Till inbyggarnes karakter hör omtänksamhet samt tröghet och allvar, icke utan en tillsats af slughet. Befolkningen i trakten af Stockholm anses i moraliskt hänseende mindre god än längre bort derifrån, samt i skärgården och på öarna i Mälaren mer idog, händig och snygg än på slättbygden.
Upland var ett af de först bebyggda landskapen, och om dess kultur vittnar bland annat det stora antalet runstenar, af hvilka dock de flesta äro huggna i början af kristna lärans införande i vårt land. Den förnämsta af höfdingarne i Svitiod var af ålder upsalakonungen, som rådde för offren och templet i Upsala, landets största och berömdaste helgedom.
     Ursprungligen tillkom det endast uppsvearna (innvånare i de tre ofvan nämnda folklanden) att välja konung. Sedan ett sådant val försiggått, hvilket skedde på Mora äng vid Upsala, egde Uplands lagman att genast vid tinget ‘döma den valde till konung’. År 1319, och troligen förut, deltogo jemväl de öfriga landskapen i konungavalet.

Uplands vapen är riksäplet i rödt fält och öfver skölden en gyllene furstlig krona.
     Vid en hastig färd i Stockholms län, med Stockholm till utgångspunkt, kommer man till Färentuna härad, bestående af fruktbara och väl odlade i mälaren belägna öar. Här märkas Björkön, som är till hela sitt norra fält alldeles öfversålladt af grafhögar. På nordvästra kanten ligger den s.k. svarta jorden, utan tvifvel en qvarlefva af en genom lågorna härjad stad, som den allmänna folktron, stödd i våra dagar af en noggrannare vetenskaplig undersökning, ansett vara det hedniska Birka, dit Ansgar under sin missionsresa anlände. Nära den ‘svarta jorden’ finnas vackra lemningar efter en vidsträckt ringmur, omgifvande ett högt berg, på hvilket efter 1830 års tusenåriga jubelfest restes en minnesvård öfver Ansgar, kristendomens förste förkunnare i Sverige.

Ansgarkorset på Björkö. Bild, Juseus P-n

Sollentuna härad, äfven beläget vid Mälaren. Här märkas de vackert belägna herresätena Ulfsunda, Åkeshof, Hesselby, Görväln, Edsberg samt Runsa. I Danderyds skeppslag, som gränsar till Saltsjön, märkas Karlbergs slott, säte för krigsskolan, lustslotten Ulriksdal och Haga, Johan Banérs födelseort herresätet Djursholm, det vackra Näsby, Braheslägtens ståtliga stamgods Rydboholm samt det på en höjd belägna med fyra torn prydda Bogesund. Vidare Vallentuna härad, der det intagande roccoco-slottet Hammarby-Väsby märkes. Härtill gränsar Ärlinghundra härad, der man träffar Rosersbergs lustslott, säte för skjutskolan, herrgårdarne: Vallstanäs, det af Tessin byggda förtjusande landslottet vid Steninge, samt Vängarns med stor åbyggnad försedda kungsgård, det vackra Krusenberg; härifrån kommer man till Seminghundra härad, hvarest märkas Skånelaholm, konung Gustaf I:s födelseort Lindholmen, af hvilket endast grundmurarne qvarstå, der en minnessten öfver honom nyligen rests; samt Vasaättens stamgods: Vasa gård. I Långhundra härad märkes Hakunge; här är den ofvan nämda Mora äng, hvarå under medeltiden Sveriges konungar valdes. I Frösåkers härad äro att märka: Hargs jernbruk, det pompösa Forsmark med dyrbar tafvelsamling och naturskön park; vidare Närdinghundra härad med Rungarns herrgård och Skebo jernbruk. Österut härifrån kommer man till Lyhundra härad, som har Roslagens natur samt gränsar i s.v. till Sjuhundra härad, hvarest den heliga Birgittas. födelseort Finsta, det ståtliga Ekebyholm samt en af Sveriges präktigaste ruiner, det gamla Oxenstjernaslottet Mörby, ej långt från det i senare tider uppförda ståtliga Rånäs jernbruk, äro belägna. Öster om Lyhundra ligger Bro och Vätö skeppslag, stötande till Saltsjön samt i norr till Väddö och Häfverö skeppslag, hvarest ligga köpingen Grislehamn med tullstation, post och telegraf, under vintern vanliga öfverfartsorten till Finland, och Ortala bruk, fordom den namnkunnige Lennart Torstenssons grefskap. Söder om Bro och Vätö skeppslag ligger Frötuna och Länna skeppslag, hvarest märkas det ståtliga Penningby med sin gamla tornprydda åbyggnad samt badorten Furusund. Söder härifrån kommer man till Åkers skeppslag, hvarest märkas det natursköna Margretelund, det stora och härligt belägna, välbyggda Östanå. Vidare söderut kommer man till Vermdö skeppslag, som utgöres helt och hållet af Saltsjöns holmar och öar samt bildar den vidsträckta skärgård, som skyddar inloppet till Sveriges hufvudstad; öarna äro från hvarandra skilda genom sund och fjärdar, som tränga djupt in i landet. Öfver allt möter ögat skärgårdens vackra och leende natur. Här märkas Farsta herrgård med Gustafsbergs bekanta porslinsfabrik, Beatelunds fideikomiss.

Vi draga vidare till det efter Tessins ritning uppbyggda praktfulla Drottningholms slott samt det nu förfallna Svartsjö; till Stafsund och Kaggeholm; derifrån komma vi till

Från Sigtuna. Bild, R Haglund.

Stockholms län eger följande städer: Sigtuna, belägen vid Sigtunafjärden, en af Mälarens fjärdar. Staden, den äldsta i mellersta Sverige, är bekant sedan hedna tiden. Vid början af kristna tiden uppblomstrade Sigtuna och blef säte för Svealands första biskop, hvilken dock snart flyttade till Gamla Upsala. I slutet af 1100-talet härjades staden af ester och kareler, och efter Stockholms anläggning förlorade den sin betydelse. Vid början af konung Gustaf I:s regering hade staden ett dominikanerkloster samt fem kyrkor, af hvilka klosterkyrkan kallades Vårfrukyrkan och är den som nu begagnas till stadskyrka. De öfriga voro helgade åt S:t Nikolaus - af hvilka endast grundstenarna nu synas - S:t Lars, S:t Olof och S:t Per. Af dessa tre senare återstå nu endast de ruiner, som åt våra dagars Sigtuna gifva det enda intresset. Staden, som har en långsträckt och oregelbunden form, upptager endast en mindre del af det forna stadsområdet samt är bebyggd med en-vånings trähus. Invånarnes antal uppgick 1883 till 546.

Vaxholm, beläget i skärgården på östra sidan af den lilla Vaxön, är följd af markens kuperade beskaffenhet oregelbundet byggd, med trähus. Stadens folkmängd var 1,411 personer år 1883. Af mer intresse är den på en klippa i sundet liggande Vaxholms fästning samt befästningarna på den närbelägna Rindön, allt anlagdt för att mot fiendtliga anfall skydda inloppet till Stockholm. Gustaf I var den som först anlade Vaxholms fästning. Under Fredrik I anlades ett fästningstorn, ett i sitt slag af de största i Europa, på en höjd å Vermdöns nordvestra strand, hvilket efter konungen kallades Fredriksborg; detta torn är nu endast en ruin. Midt emot ligger på Rindöns östra udde det nya bepansrade fästet Oskar-Fredriksborg.
     Norrtelje, vid Norrteljeåns utlopp i viken af samma namn, är byggd i långsträckt form på båda sidor om ån; staden är bebyggd med trähus, och var år 1883 invånareantalet 2,029.
     Öregrund vid inre segelleden från Ålands haf till den s.k. Öregrundsgrepen. Staden ligger på kuperad mark och är efter undergångna eldsvådor någorlunda regelbundet byggd. Invånareantalet uppgick år 1883 till 854. Två mil från Öregrund och lydande under samme borgmästare ligger
     Östhammar vid vestra stranden af Östhammarsfjärden. Staden har en något långsträckt form och är oregelbundet byggd samt hade 652 invånare år 1883.

     

Skokloster (Upland). Bild, W Meyer och R Haglund.

Vid ett hastigt besök i Upsala län märkas: Håbo härad, som gränsar till Mälaren, hvarest ses det minnesrika Skokloster. Här anlades på 1200-talet ett nunnekloster för cisterciens-orden, hvaraf en vacker ruin ännu ses vid Flasta. Den senare uppförda vackra klosterkyrkan står ännu qvar vid sjön och begagnas till sockenkyrka. Strax härinvid, vid Mälarstranden, uppbyggde den namnkunnige Karl Gustaf Wrangel efter sin hemkomst från tyska trettioåriga kriget af der förvärfvadt byte det med fyra torn försedda kolossala slottet samt försedde det med det dyrbaraste bohag, rustkammare, bibliotek m.m., så att det utgör den förnämsta exponenten i Europa för ett furstligt herresäte från denna tid. Genom hans dotters giftermål öfvergick godset till grefliga slägten Brahe, i hvars ego det allt sedan förblifvit, och hvilken slägt ökat de rika samlingarna. Vidare äro här belägna Håtunaholm, kändt som den ort i hvars närhet den bekanta Håtunaleken uppfördes, det natursköna Signildsberg, herregodsen Aske och Nyborg.

     Till Håbo gränsar Bro härad, på alla sidor omgifvet af Mälarens fjärdar och sund. Der ligga Brogård, det natursköna Ådö, det ståtliga Granhammar, Stäket eller Almare Stäket, der Upsala ärkebiskop hade sitt befästa slott, hvilket förstördes af Sten Sture d.y., och hvaraf ruiner ännu ses; strax bredvid är i senare tid den naturskönt belägna Stäkets herrgård uppförd, längre bort ligger det med en stor åbyggnad försedda Lennartsnäs. I Trögds härad som, utom i norr, är nästan kringflutet af Mälaren: Fånö, Axel Oxenstjernas födelseort; det hus, hvari han föddes, är alldeles borttaget, deremot är i senaste tid ett vackert tornprydt slott der uppfördt; vidare förra de la Gardieska friherrskapet, Ekholmen i Veckholms socken, i hvars kyrka Jakob de la Gardie och Ebba Brahe ligger begrafvna; det skönt belägna, slottslika Grönsö, Gustaf I:s moders stamgods Eka samt det med tvenne slott och ovanligt präktiga fyrdubbla alléer försedda Ekolsund, som egts af konung Erik XIV:s dotterson, Åke Tott, dennes son, drottning Kristinas gunstling Klas Tott, Magnus Gabriel de la Gardie, konung Karl X Gustaf, konung Fredrik I, konung Gustaf III, hvilken som kronprins här om somrarne höll sitt hof och som sålde det till grosshandlaren Seton, i hvilkens slägt det än är. Det är bekant för sina sjöfogelsjagter och isynnerhet för den mängd vilda svanar, som här häcka.

Viks slott. Bild, J Engberg och
R Haglund.

Härtill stöter Åsunda härad, hvari ligga det efter Tessins ritning uppförda vackra Haga, Hjulsta, det natursköna Nyboholm. Norr härifrån kommer man till Lagunda härad, hvarest ses det af Tessin ståtligt byggda Sjö slott, nu mycket förfallet. Norrut kommer man till Hagunda härad, som i sydost stöter till Mälarens fjärd Ekoln; här märkes det ståtliga Vik med sin höga tornspira, beläget vid Låstaviken. Det skall i slutet af 1200-talet uppbyggts af fru Ramborg till Vik, hvilken ligger begrafven i den närbelägna V. Åkers kyrka under en graverad kopparhäll med hennes bild. Slottet är omgifvet af en vidsträckt park. Här finnas en värdefull tafvelsamling, bibliotek, arkiv, stor vapensamling, dyrbara arbeten i konstslöjd och keramik m.m.; vid Dalbyviken ligger det natursköna och väl bebyggda Hammarskog. Vidare norrut kommer man tillUlleråkers härad, der Gustaf Eriksson vid Läby vad under en träffning kom i lifsfara, hvaraf minnet förvaras genom en vård.

Asatemplet i Gamla Upsala. Bild från Olaus Magnus,
Historia om de nordiska folken, 1555.

I Bälinge härad, beläget norrut, må nämnas Kipplingeberg. I Vaksala härad, s.v. härifrån, märkes Gamla Upsala kyrka med sina högar. Kyrkan är af gråsten, och torde möjligen murarna tillhört afgudatemplet; hon begagnades till domkyrka, tills erkebiskopssätet flyttades derifrån till nuvarande Upsala. I närheten ligga en otalig mängd ättehögar, af hvilka de tre närmaste och största äro i nyare tid uppkallade efter Odin, Tor och Frö.

I Danmarks socken ligger Linnés Hammarby, hvilket af honom bebyggdes med en ännu der befintlig träbyggnad, liksom med ett museum af sten, hvari han förvarade sina samlingar. Dessa hus jemte åtskilligt husgeråd och andra saker, som tillhört Blomsterkonungen, hafva från hans ättlingar köpts af staten och äro för allmänheten tillgängliga. Vidare i n.v. Rasbo härad, hvilket kan anses såsom en öfvergång från Upsalaslätten till Roslagens kuperade byggder; här märkas Hallqved och Frötuna herrgårdar. I det närgränsande Norunda härad ligga Salsta slott, uppbyggdt av hjelten Nils Bjelke, men i senare tid invändigt spolieradt, Sätuna herrgård och Vattholma bruk. Fortsättes vägen norrut, kommer man till Örbyhus härad, hvarest märkes det ståtliga Örbyhus, ett af Vasa-slägtens stamgods, der konung Erik XIV tillbragte sina sista dagar och afled i ett der ännu befintligt rum. Slottet, som ursprungligen bestod af ett fyra våningar högt torn, omgifvet af murar och grafvar, har flere gånger tillbyggts och förskönats; murarne hafva blifvit promenader, och det vackra stället har fått en mer modern anstrykning.

Örbyhus. Bild, J Engberg.

Vidare ligga här utomordentligt naturskönt vid Dalelfven Söderfors jernbruk, berömdt för sitt ankarsmide, samt Ulfors, Strömsbergs, Elfkarleö och Vesslands jernbruk, Skutskärs ångsåg samt slutligen i Olands härad det verldsbekanta Dannemora gruffält, beläget inom ett område af ungefär ¼ mils längd och 500-1000 fots bredd, hvarifrån erhålles den yppersta jernmalm inom vårt land, kanske inom Europa; grufdriften förekommer redan på 1400-talet; Gustaf I var den, som först satte fart häri. Grufvorna tillhörde då kronan liksom Löfsta, Österby och Gimo bruk, men alltsammans kom på 1640-talet genom köp till den om vår jernhandtering så högt förtjente Louis de Geer. För närvarande egas grufvorna af ett bolag, bestående af 17 bruk. För att afhålla vatten från grufvorna samt underlätta malmuppfordringen hafva stora och kostsamma anläggningar behöfts. Nära invid Dannemora grufva ligger det storståtliga Österby jernbruk; vidare Löfsta jernbruk, det största af de s.k. Dannemoraverken, byggdt mer likt en stad än ett bruk, samt det äfven präktigt bebyggda Gimo bruk.

Dannemora gruva. Bild, R Haglund och W Meyer.

Upsala län har tvenne städer: Upsala och Enköping.
     Upsala, beläget på båda sidor om Fyrisån, ungefär ¾ mil norr om dess utlopp i Mälaren vid Flottsund, på eller i sluttningen af Upsalaåsen, utmärker sig genom sin prydlighet och regelbundenhet samt är mer än de flesta andra städer i vårt land förskönadt af trädgårdar och parkanläggningar. Från torget utgå fyra hufvudgator. Af stadens promenadplatser är Odinslund den äldsta, prydd av en obelisk, rest till minne af konung Gustaf II Adolf. På andra sidan om bibliotekshuset ofvanom höjden ligger Karolinaparken, försedd med en bröstbild av konung Karl XIV Johan, den utmärkt vackra kyrkogården samt den botaniska trädgården. Nedanför det högt belägna slottet och i åsens sluttning ligger slottsparken samt längre åt söder utefter ån Strömparterren, Upsala mest besökta promenadplats. Af stadens byggnader är domkyrkan kanhända den vackraste och säkert den största kyrka, som den skandinaviska norden eger; hon är byggd i fransk spetsbågestil af tegel, på granitgrund. Under 1200-talet började hon att byggas, invigdes 1435 och helgades åt S:t Lars, S:t Erik och S:t Olof. Kyrkan bildar ett vesterländskt kors af tvenne hufvudskepp, som skära hvarandra. Vid vestra ändan af långskeppet stodo förut tvenne 380 fot höga torn i många afsatser och prydda med kolonner och småtorn; midt öfver korshvalfvet stod ock ett högt torn, och på tvärskeppets fyra hörnpelare samt på de spännbågar, som stödja yttermurarna, reste sig en mängd smärta tornspiror. Allt detta förstördes vid branden 1702 , då äfven kyrkans inre betydligt skadades, och istället för de båda höga tornen uppfördes på 1740-talet dessa båda lanterniner, som så bryta af mot sjelfva byggnadens stil. Emellertid har, såsom bekant är, senaste riksdag anslag till kyrkans restaurering, så att man har hopp om att snart få se denna katedral i ett skick, motsvarande dess stil. Kyrkans inre gör med sina hvalf, sina sidoskepp, grafvkor och kapell ett öfverväldigande intryck. Långskeppet, hvars längd invändigt är 370 fot, slutar i högkoret med en halfrundning, höjer sig betydligt öfver sidoskeppen samt är försedt med särskilda fönsterrader, genom hvilka belysning ofvanifrån infaller i kyrkan. Tvärskeppets längd är 140 fot. Höjden under högsta hvalfvet är 92 fot, under takresningen 115. Altaret, ombyggdt i början av 1700-talet efter jesuitkyrkan i Loreto, öfverensstämmer ej med det öfvriga af kyrkan. Till venster på altaret står S:t Eriks helgedomsskrin af silfver.

Upsala domkyrkas inre. Bild, W Meyer.

     Kyrkan har 16 kor, hvilka under katolska tiden voro invigda åt olika helgon, men nu äro grafplatser för konungar och enskilda personer samt till det mesta prydas af dyrbara minnesvårdar. De förnämsta äro: det Gustavianska, bakom högkoret, som innesluter Gustaf I:s, hans trenne gemålers, Johan III:s och drottning Gunillas likkistor, och hvars väggar äro prydda med alfrescomålningar; Katarina Jagellonicas grafkor med minnesvårdar öfver henne och Johan III; upplandslagsmannen Birger Perssons, innehållande en grafsten med hans och hans frus bilder; det Stureska, Hornska m. fl.

     En byggnad af monumental karakter, ehuru i stympadt skick, är slottet, beläget på höjden af åsen, med vidsträckt utsigt öfver staden och nejden. Det grundlades af Gustaf I och fullbordades af drottning Kristina. Vid 1702 års brand förstördes största delen. Först i vårt århundrade fick det sitt nuvarande utseende. På slottets borggård står en bröstbild af konung Gustaf I, modellerad af Fogelberg.
     Upsala stads näst domkyrkan förnämsta sevärdhet är den praktfulla, ännu ej invigda universitetsbyggnaden, belägen på en höjd vester om domkyrkan. Platsen framför universitetsbyggnaden kommer att prydas af Erik Gustaf Geijers bildstod (af Börjeson). Bland öfriga byggnader märkas: biblioteksbyggnaden eller Carolina rediviva, innehållande 200,000 band; orangerihuset, hvars åt slottet vända framsida utmärkes af en frontispis, uppburen af doriska pelare, mellan hvilka man inträder i den vackra föreläsningssalen, der man genast ser C. von Linnés bildstod, huggen i marmor af Byström; det s.k. Gustavianum med en stor kupol innehållande museer och samlingar; sjukhuset, kemiska byggnaden, rådhuset m. fl., de flesta omgifna af parkanläggningar.
     Upsala eger ett universitet med stort rykte inom den bildade verlden. Det grundlades år 1477 af rikföreståndaren Sten Sture d.ä. och ärkebiskop Jakob Ulfsson; var under sin första tid ej mycket mer än en skola, förföll under 1500-talet, men upprättades af konung Karl IX. År 1600 firades den första filosofie magisterpromotionen och 1617 den första promotionen inom teologiska fakulteten. Vid denna tid fäste konung Gustaf II Adolf vid universitetet sitt namn genom att genom en gåfva af sina familjegods betrygga dess ekonomiska bestånd. Universitetet står under högsta ledning af en vald kansler. Den närmaste styrelsen utgöres af samtlige ordinarie professorer i consistorium majus under en för hvarje utsedd rektor. Lärarekåren är fördelad på fyra fackulteter, hvar och en under sin dekanus. Studenterne äro fördelade i 13 nationer, hvar och en med sin styrelse och ekonomi. De studerandes antal öfverstiger numera 1800.
     Stadens folkmängd uppgick 1883 till 17,682 personer. Rörelsen är ganska liflig, hvilket härleder sig af stadens egenskap att vara länets residens och medelpunkt för en sädesrik landsbygd samt i synnerhet af den förtjenst invånare hafva på universitetet och dess medlemmar.

Enköping ligger nära Enköpingsåns utlopp i Svingarnsviken, omgifven af slättbygd och till en del byggd på sluttningen af en rullstensås. Sjelfva staden, regelbundet anlagd, är till det yttre lik våra öfriga småstäder. Invånarnes antal uppgick 1883 till 2,816 personer. Staden är bekant för sin trädgårdsskötsel.
     Vid en resa till den del af det gamla Fjerdhundraland, som nu hör under Vestmanlands län, märkes Torstuna härad, som är ett smått kuperadt, lågbergigt högland, vid pass 200 fot öfver hafvet. Här ser man Skattmansö och Molnebo jernbruk. Vägen går vidare till Simtuna härad, hvarest ses Tisby, Flosta och Räfvelsta säterier, det senare bekant deraf, att Krister Nilsson (Vasa slägt) här fängslades på Karl Knutssons (Bonde) befallning. Slutligen kommer man till Våla härad, som stöter till såväl Falu län som Gefleborgs och Upsala. Häradets allmoge är bekant för sin snickeri-industri. Vid den gamla gården Aspenäs, som förr var omgifven af dubbla vallar och grafvar, fins ännu från medeltiden ett kapell af sten med torn.

Och härmed bjuda vi läsaren farväl!

Utdrag ur Vårt Land, En Skildring i Ord och Bild, Fahlcrantz & Co, Ivar Haeggströms boktryckeri, Stockholm 1888.

/Adm. K.S. 2017 04 06