Skönhetens armod - Arkitekternas död

På atomkraftkontorets härdade plastgolv kommer säkert att ligga en hemvävd trasmatta, och det är inte omöjligt att man i manövertornet som lotsar ner jetplanet från New York har en röd Dalahäst på instrumentbrädan! Tradition och kultur kan leva vidare. Däremot arkitekturen, den moderna byggnadskulturen är ett sorgligt kapitel i vårt land.

Den skarpe konsthistorikern Göran Lindahl skriver att man trots alla satsade millioner knappast åstadkommit en enda betydande, verkligt minnesvärd  byggnad under hela 1950-talet i Sverige. Vad är förklaringen till detta skönhetens armod mitt i överflödet? (det som Gustav Sandgren kallar "en ny fattigdom av cement och hygien".) Jo, säger Lindahl kanske just arkitekternas ovilja mot det regionala och deras förkärlek för det internationella som fuckar upp alla tätorter i sverige med sin fruktansvärda broilerism och vidriga framtidsromantik.

Stadshuset i Luleå kunde lika gärna varit ett ämbetsverk i Düsseldorf eller i Rotterdam. Foto Gunnar Bergbom.

Men det finns tecken på begynnande förståelse för det provinsiella. Länge har man märkt det också inom berättarkonsten, där Vilhelm Moberg, Sara Lidman, Anna-Kajsa Hallgard och andra betecknar en renässans för den litterära provinsialismen.

När allt är bränt och till aska, när slam och sand är borta finns guldet kvar - det levande i arvet. Det är det samlade kulturarvet som är grund och inspiration till det arbete som inte bara ser tillbaka, utan som också vill verka i vår egen tid och av våra stora svenska naturtillgångar -vatten, skog, jord och berg - skapa både nyttigheter, skönhet och en levande miljö.

Skönheten och kulturens fiende - Le Corbusier (1887-1965)

/Fil. Dr John Nihlen, orförande i samfundet Bygd och Natur. Fritt och jävigt ur hans inledningsanförande vid Börsfesten i Stockholm den 28 november 1959.

Adm. BB 21 april 2017