Fyllgubbar på två ungkarlshotell i Stockholm

Lars Anders Hagelin

Lars Anders Hagelin arbetade under 1970-talet på ungkarlshotellen «Vale» och «Pelikanen» i Stockholm. Här publicerar vi ett utdrag ur hans fantastiska och obehagliga uppsats från Nordiska museets och Skansens årsbok; Fataburen 1977.

Ingången till ungkarlshotellet Vale, som byggdes 1927 och stängdes 1987.
Adressen är Hagagatan 32 i Vasastan. Foto Ingvar Lundkvist, stadsmuseet.

"Fyllgubbkulturen" är under försvinnande i sin nuvarande form, om inte annat för att det är ett sätt att leva som tillhör en äldre generation. Lägre åldersgrupper använder i regel andra berusningstekniker och har helt andra berusningsritualer. De yngre medborgare som är giftmissbrukare utformar andra subkulturer än fyllgubbarna, ofta stående i ett konfliktförhållande till äldre berusningskulturer. Syftet här är att i någon mån tränga in i det normsystem, som reglerar gubbarnas liv, att studera dess uppbyggnad och de faktorer som formar det. Då jag skrev denna uppsats, kunde jag inte finna någon tillförlitlig undersökning som ur etnologisk synvinkel betraktar fyllgubbarnas levnadssätt. Främst har jag haft hjälp av registerkorten på ungkarlshotellen «Vale» och «Pelikanen», där bl. a. Förseelser av olika art finns antecknade.

Hotell Pelikanen, Östgötagatan 38 på Södermalm, öppnades 1929.

Då man hör ordet fyllgubbe tänker man på den kategori människor det verkligen gäller - en kategori framvuxen ur speciella traditioner och under särskilda historiska förutsättningar. I uppsatsen använder jag därför den benämningen för att de inte skall blandas samman med alkoholister från andra klasser, andra generationer eller med andra traditioner.

Det system som bär upp institutioner av ungkarlshotellens typ skiljer sig i vissa avseenden inte från det system som bär upp samhället i stort, men systemet blir mer påtagligt då individerna inte vill eller kan underordna sig det. Mina iakttagelser och slutsatser på grundval av mitt ringa material har sedermera i stort bekräftats av större vetenskapliga arbeten bl.a. av Lennart Grosin och Johan Norman och av Härje Åsander.

Historik

De som tidigare undersökt instutioner liknande Hotell Vale och Hotell Pelikanen tycks ha kommit fram till ungefär samma brister som författaren:

1. Allmän nedlusning 2. Olika typer av annan ohyra 3. Dålig värmehållning 4. Små möjligheter till kroppshygien 5. Förvaringsutrymmen för boende saknades

Denna lista innehåller de mest påfallande bristerna, grovt generaliserade. Till dessa bör tilläggas att logihusen drevs efter krassa privatkapitalistiska principer. Det absurda i detta framkommer då man betänker, att de som bebodde ligihusen var de som hade allra sämst ekonomi i samhället.

I tidigt nittonhundratal var den sociala verksamheten mycket bristfällig. De utslagnas miljöer stimulerade till brottslighet och gav brottslingen utrymme för anonymitet. Det försupna trasproletariatet utgjorde ett påtagligt hot, vilket man ville kontrollera.

År 1912 gjorde en grupp socialt intresserade personer en undersökning av läget på logihusen. Den omfattade de flesta av de då i staden befintliga ungkarlshotellen och resultatet publicerades i Social Tidskrift år 1913. Undersökningen tillgick så att deltagarna klädde sig i lämplig klädsel och smetade sot i ansiktet och på händerna för att smälta in i miljön. Sedan tog man systematiskt in på logihus. Efter varje besök skrevs observationsrapporter som sedan låg till grund för den diskussion som startade 1913. Resultatet av debatten blev att man beslöt att göra något för dem som bodde på logihusen., och den 8 december konstituterades Föreningen Söderhem. Syftet med föreningen var att arbeta utan vinstkalkyl och främja ett bättre klimat för ungkarlshotellen genom att upprätta välskötta sådana. Stiftelsen fick av staten överta fastigheten Nytorgsgatan 2.

Lokalerna förbättrades successivt: väggar tätades och golv målades, varmvatten, wc, pissoirer, fasta porslinstvättfat, bättre belysning, avlusningsugnar m.m. Installerades eller förbättrades.

Åtgärderna mottogs positivt av allmänhet och press. Artiklar där föreningens verksamhet lovprisas blev införda i tidningarna. (Stockholms Dagblad 3/120 1919, Aftontidningen 26/11 1919, Socialdemokraten 30/9 1915.) Fyllgubbar uttryckte sitt tack i Aftonbladet den 23/2 1915.

 Foto: G H von Kocks samlingar i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det första världskriget förde med sig en svår bostadsbrist i Stockholm. Närmast efter kriget bedrev föreningen sin verksamhet i mer tillfälliga lokaler. Dessa försvann dock småningom. Istället öppnades Hotell Vale 1927 och Hotell Pelikanen 1929. Standarden var mycket hög i dåtidens ögon, med centralvärme, fjädrande sängar, tagelmadrasser, dunkuddar, nattskjortor etc.

Pelikanens "poloklinik" invigd 1929. Foto: Föreningen Söderhem.

Idag (1977) är de som bor på hotellen Vale och Pelikanen den typ av bostadslösa som registreras av Byrån för bostadslösa män, årligen ca 2000 personer. De som i denna uppsats kallas fyllgubbar är emellertid väsentligt fler, då många av olika anledningar aldrig blir registrerade av byrån. Förmodligen finns det 2000-5000 fyllgubbar i Stockholm. När de inte bor ute på gatan eller i portar har de fyra ungkarlshotell att välja på.

Denna bostadsform står näst längst ned bland institutionerna avsedda för fyllgubbar. I «botten» finns Skrubba och Ängshöjden som fungerar som uppsamlingsplatser. Ett pinnhål ovan våra ungkarlshotell kommer hotellhemmen som håller en klart högre standard. Överst finns inackorderingshemmen som anses vara den bästa boendeformen för fyllgubbarna. Socialmyndigheterna dirigerar dem till den boendeform man anser att de kan klara av.

Enkelrum på Hotell Pelikanen. Priset är 13 kr/natt (1977).

Ordningen på hotell Pelikanen och på hotell Vale

Det bor vanligen flera män på rummen, men det finns också ett antal enkelrum för dem som ur hotellets synvinkel betraktas som skötsamma. På rummen där det bor fler, övervakar de boende varandra, vilket är bra för hotelletn men mindre bra för gästerna ifråga. Övervakningen gäller allt beteende . Om någon uppträder annorlunda än sina rumskamrater blir det svårt. Det är t.ex. Omöjligt att sluta supa utan att stöta sig med rumskamraterna.

Köken används i regel av flera rumsgäster. Det är så pass många spisar att det inte uppstår något bråk om dem, men de smutsas starkt. Den stora nedsmuttsningen gäller i övrigt hotellens alla utrymmen som toaletter, korridorer, hissar och sällskapsrum. 
Utan tvekan skulle hotellen smutsas ännu hårdare om inte gästerna övervakade varandra även utanför rummen. Den till synes viktigaste orsaken till att de boende i viss mån frivilligt upprätthåller ordning är att städrutinerna är fasta. Trots att gästerna själva håller en viss hygienisk disciplin är det nog så smutsigt när städerskorna kommer på morgonen.

Hotell Pelikanen smutsas avsevärt mer än Vale, som har gäster som ligger under längre perioder på hotellet.

På båda hotellen finns sedan gammalt ett utvecklat system för utplacering av gäster. Gäster med likartade egenskaper eller yrken placeras i samma rum. Kamrater eller gäster som av olika anledning vill bo med varandra får självfallet detta.

I automaten i vestibulen på Pelikanen säljs soppor, 
pannbiff, bönor, ägg, korv, fiskbullar m.m. 
Varje korridor har ett par kök.

Ju närmare vaktmästarrummet en gäst ligger, ju lättare är det att övervaka honom. På Hotell Pelikanen läggs de värsta busarna och nedsnuskarna på de nedersta våningarna, sedan ökar kvaliteten med våningarna uppåt. På Vale är däremot denna typ av hierarki inte lika påfallande.

Vissa kategorier av de boende är olyckligt hopfösta, t.ex. T-spritare tillsammans med utländska minoriteter. En mycket tragisk gruppering uppkom på Hotell Pelikanen, då en knivskärare som hotat och skurit sina rumskamrater successivt fick medboende som var lika brutala. Gruppen bestod av en utländsk minoritet, som genom sitt underläge var lätt att placera i samma rum. De kunde inte hävda sig genom annat än brutala handlingar, och det var dagligen bråk.

Nattetid hålls Hotell Pelikanen stängt men en vaktmästare finns på hotellet även då. Då har han tillfälle att sova om han så önskar. På Hotell Vale saknas vaktmästare om nätterna. Gästerna har egna nycklar, vilket ger dem större frihet.

Innanför dörren på Hotell Pelikanen ligger vaktmästarbåset, varifrån den på kvällen låsta glasdörren öppnas.

Post sorteras och distribueras. På Hotell Pelikanen sker det via ett skåp med glasruta, där

gästerna ser sin post och hämtar den efter det att de lånat nyckel av vaktmästaren. På Hotell Vale går vaktmästaren en runda och delar ut posten på rummen. För att förhindra stöld hämtar gästerna personligen värdepost hos vaktmästaren. Telefonsamtalen kommer på båda hotellen till vaktmästaren. Han får sedan hämta gästen eller ringa på honom via lokaltelefonen kopplad till korridoren. Telefonen för utgående samtal finns utanför vaktmästarrummen.

Förutom ett skåp i anslutning till köket och en liten garderob på rummet har gästen ingen möjlighet att förvara ägodelar. Att samla på sig ting är bara möjligt i de fall där gästen har enkelrum. Naturligtvis är sysslolösheten påfallande, då de boende inte kan samla på sig något materiellt att sysselsätta sig med. I allmänhet är ju aktiviteter knutna till någon form av ting.

TV-tittande förekommer i sälskapsrummen. Reproducerad kvalitetskonst hänger utspridd på väggarna, som annars gör ett naket intryck. Bastu, tennisbord och stora duschrum ligger i källarvåningarna.

I sällskapsrummet på tredje våningen i Pelikanen sitter Kalle och Bertil.

Det finns inga iögonfallande förbudsskyltar upphängda på hotellen, åtminstone inga som inte är allmänna på andra institutioner. För många år sedan lät direktören hänga upp lappar som «På förekommen anledning ...». Naturligtvis fungerade inte sådana anslag alls. Fyllgubbars oreglerade beteende är inte frivilligt utan snarast att betrakta som ett tecken på mental rubbning av okontrollerbar sort.

Bestraffning finns i två former: böter eller uppsägning från hotellen. Det enda kontor som finns på hotellen är det som den verkställande direktören har i en av korridorerna på Hotell Pelikanen i bottenvåningen. Under den period jag arbetade på hotellet såg jag honom aldrig missbruka sin höga possition. Gästerna såg honom mest skymta förbi och han åtnjöt en övermänsklig respekt.

Posten till gästerna på Pelikanen sätts upp innanför en glasruta utom värdeposten, som hämtas hos vaktmästaren. Mitt emot skåpet med post finns ett par telefonautomater.

Något om samspelets ordning

På båda hotellen spelar vaktmästaren många roller. Han är institutionens polis, domare, kurator, kassör, springpojke, telefonist, dörrvakt, reparatör och städhjälp. Lättast går det att beskriva vaktmästarens funktion genom att säga att han gör allt det som inte direktören, husfrun och städerskorna gör..

Den första kontakten med en ny gäst sker då denne skriver in sig. Gästen ombedes visa legitimationshandling. Här börjar samspelet mellan gäst och vaktmästare.Gäster som kommit in av misstag på hotellen i förhoppning om att det är ett vanligt hotell, vill i regel, åtminstone inför vaktmästaren, visa att de inte är sådana som bor på ungkarlshotell. Lågmält, men ofta avvägt, så att de som står runt omkring tydligt hör, frågar gästen om något som klart skall visa hans högre sociala position. Vanligen frågar han vaktmästaren om denne vill vara så vänlig att ringa något mer passande hotell och fråga om det finns ett rum ledigt. Att utföra sådana skådespel är också vanligt bland fullgubbar. Somliga fullgubbar spelar betydelsefulla vid kassan och på andra ställen genom att anta en finare social roll och spela den som i ett rent skådespel. Vanligen låtsas man tillhöra en yrkesgrupp med högre status. Om gästens skådespel inte urartar grovt får han behålla rollen inför personal och gäster. Gästen kan falla ur rollen och bli våldsam då han försöker övertyga andra och sig själv. Iklädandet av annan social status är vanligt bland fyllgubbar, troligen identifierar fyllgubbar sig med högre statusroller för att kompensera ett misslyckande. Denna identifikation leder ibland till att de helt tappar känslan för vilka roller som är de rätta. T-spritare och de som är mycket grovt alkoholiseraded har ofta helt upplöst världsbild och oklara rollbegrepp. Kommunikationen med sådana människor är svår. Det tar lång tid att komma i kontakt med individer med söndersupen personlighet, då ingen roll fungerar självklart. Då man kommunicerar med en svårt alkoholskadad får man inta flera olika roller, annars blir man snart osams. Normalt finns det ingen anledning att kommunicera med de grovt försupna. De går mest för sig själva som sömngångare. Då de bryter mot systemet, ofta genom att lämna avföring eller annat olämpligt där det inte skall vara, i hissen, i korridorer, i sängen eller liknande, får de lämna hotellet.

Flertalet gäster gör ett trevligt intryck, dvs. Personen som ligger bakom den psykiska snedvridningen. Man kan lugnt påstå att åtskilliga har intellektuella intressen, intressen som många gånger dyker upp i förträngd form och som sällan har utvecklats utan uttrycker en längtan till ett bättre liv. Man talar om sig själv med uttryck som: «Om jag bara fått chansen». Spriten är befriaren.

Hur intas då spriten? Ett sätt är att dricka spriten individuellt i smygform. På lönedagar står det gubbar i allehanda skrymslen med en flaska. Denna form av superi är det inte mycket att orda om – den mer intressanta formen är gemensamhetsfesterna. Dessa lyser i sin torftighet och liknar till formen kulthandlingar. Festerna svetsar uppenbart samman gubbarna i grupper eller förstärker grupptillhörigheten.

Frånvaron av kvinnor gör att inga allmänna konventionella mönster vid spritbruk tillämpas. På de övre våningarna på Pelikanen samt på vissa enskilda rum och på många flersängsrum på Hotell Vale hade man fester där en viss standard upprätthölls, som glas på borden och en korvbit att äta. Vanligast är dock att flaskan går från hand till hand.

Slutligen vill jag nämna något mer om de helt utslagna, De som nätt och jämt kan tala. De vinglar alltid när de går, även då de inte har druckit. När man talar med dem sluddrar de och förstår endast mycket konkreta satser. T-spritare och sådana som dricker hårvatten har sjunkit lägst ned i den hierarki som finns på hotellen. Fyllgubbar som är helt sönderslagna psykiskt och fysiskt är ständigt i det tillstånd som andra fyllgubbar är i då de är som mest fulla.

Sinnestämmningarna växlar hastigt och rör sig från motpol till motpol. Hotellen ser inte gärna de mest söndersupna som gäster men på Pelikanen är de inte alls sällsynta.

Då man samtalar med dessa gubbar måste man vara mjuk och följsam i sättet, ty ingen attityd är given. Det extremt okontrollerade beteende som vissa fyllon uppvisar gör att den medvetna omgivningen kontrollerar sitt beteende desto mer noga. De som ofta besöker Hotell Pelikanen utan att vara gäster har utvecklat speciella strategier. En man som äger några varuautomater, som står utplacerade på Hotell Pelikanen, berättade att han brukar ge en och annan krona till gäster som säger att de lagt i pengar utan att få varor. Då mannen räknar pengarna i automaterna ser han att de ljugit. Genom att ge bort en och annan krona slipper han att få automaterna sönderslagna. För att få vakterna intresserade av att hålla ett öga på automaterna får de läskedrycker och varor från automaterna.

Rullgardin av kraftigt brunaktigt papper som ursprungligen varit blått.

Från Hotell Vale.

Gåva från Söderhem till Nordiska museet 1992

Ett utsnitt spärrkort

De gäster som utspärrats på kortare tid eller för alltid kan indelas i kategorier efter den förseelse som anges på respektive registerkort. Jag har gjort ett stickprov ur samlingen. Frånsett narkomani står alla «brotten» i samband med fyllgubbarnas förfall och har intresse som indikatorer på deras beteende.

Utsnittet (totalt 223 personer)

Finländare: 33

Andra utlänningar: 5

Lågstatusyrken: samtliga

Genomsnittsålder: 43 år

Äldst: 76 år

Yngst: 26 år

Kategorier

Skuld till hotellet: 28

Fysisk våldshandling: 25

Extremt snusk: 43

Extrem fylla: 30

Langare: 14

«Tjuvslafning»: 10

Avvikande berusningsteknik: 18

Störande på rummen: 12

Provokativt beteende: 16

Stöld: 12

Annan orsak: 15

Skuld till hotellet:

Priserna är relativt höga om man beaktar antalet logiplatser per rum. Sängarna står mycket tätt.

Gäster som är kritiska och kan argumentera mot uppsägning avkrävs logiavgift vid något tillfälle då de saknar pengar. Det är ett effektivt och smidigt sätt att bli av med alltför medvetna personer.

Fysisk våldshandling:

Småsaker räknas inte på ungkarlshotellen. Innan någon blir uppsagd har han spöat någon annan grundligt.

Extremt snusk:

Sådana förseelser som inträffar ett fåtal gånger om året på vanliga hotell inträffar dagligen på ungkarlshotell. Kroppens alla utsöndringar återfinns ofta i sängar, i hissar och korridorer. Kamrater och personal gör ofta rent utan att göra väsen av förseelsen. Då personer är upptagna på spärrkorten för extremt snusk, är det sällan fråga om enstaka förseelser. Det är oftast fråga om äldre personer på förfallets yttersta kant, som regelbundet bryter mot elemetära renlighetskrav. Denna förseelse är mest begränsad till sådana som missbrukar T-sprit eller liknande.

Extrem fylla:

Under denna rubrik samlas de som haft extrema fyllorgier på ett sådant sätt att andra gäster blivit störda. Det är inte möjligt att föra mycket oväsen utan att dra på sig klagomål, eftersom utrymmena är knappa och gästernas tolerans låg.

Det som blivit utslängda för extrem fylla är sällan gamla, utan oftast är det fråga om yngre män som fortfarande har en smula livsglädje eller hopp kvar.. Extrem fylla är ett tämligen ringa hot mot hotellen, och uppsägningen gäller i regel endast för kortare tid och endast i ytterlighetsfall.

Langare:

Ibland, men inte påfallande ofta, grips langare på besök. De får omgående lämna hotellet. Gästerna är dock i många fall direkt beroende av dem, ty de är ju spärrade på systembolagen. Då hanteringen (inte) sker på hotellen har langarna upprättat särskilda tillhåll i närheten. Platserna varierar med polisens motaktioner.

Tjuvslafning:

Att «tjuvslafa» är att sova på hotellen utan att inregistrera bädd och att inte betala för sig.

Det på ungkarlshotell vanligaste skälet till att gäster sover i obetald bädd är att man i fyllan och villan blandar ihop tid och sammanhang. Fyllgubben vet inte riktigt var han bor och lägger sig i en säng på ett bekant ungkarlshotell. På morgonen, när han påträffas av städerskorna, blir han uppsatt på ett spärrkort och får inte gästa hotellet på en tid.

Avikande berusningsteknik:

Narkomaner är illa sedda av både personal och gäster. Ingen kunde ge en förklaring till varför det var så. En förklaring är att annorlunda berusningsmedel sammanfaller med annorlunda berusningskultur. Det är inte bara bland «vanligt folk» som toleransen för avvikelser från gruppbeteendet är låg. Jag tror det är narkomaners stil och intressen och inte själva narkomanin som irriterar.

Störande på rummen:

Under denna rubrik står de som utövar pennalism över rumskamrater. De som hör hir brukar vara påfallande sadistiska och omöjliga att ha bland andra människor, men förseelsen måste även mer eller mindre ses som en produkt av den yttre miljön.

Provokativt beteende:

Gäster som hotellen vill bli av med utan att de vill förklara varför sätts under den här rubriken. Det är gäster man inte tycker om av olika anledningar. Mest är det sådana som «kan ge svar på tal». Fyllgubbar förväntas vara ödmjuka och undfallande. Då de stäler krav är de «provokativa».

Stöld:

Om fyllgubbar stjäl mer än andra är en fråga som är svår att besvara, men ett är säkert – de stjäl annorlunda. På ungkarlshotellen råder en kamp om knappa resurser. Småpengar, cigaretter, spritskvättar är sådant som oftast stjäls.

Vid ett tillfälle träffade jag en man som plockade ner hotellets konstreproduktioner. När hotellen upptar någon som tjuv på spärrkorten, är han i det närmaste kleptoman.

Annan orsak:

(Hit hör tydligen oklara och subjektiva privatåsikter av beslutande utspärrare. Fyllgubben kunde vara «pissbög», «självmordskanditat», «fjant»). Ett fåtal kort anger inget skäl för avhysning och utspärrning utan endast för hur lång tid denna gäller.

Reflektioner

Då man skriver om fenomen som berör de i samhället utstötta eller utslagna faller man lätt in i en moraliserande jargong åt något håll. Antingen kan man se fyllgubbar, tjuvar, knarkare och liknande som "parasiter" som bör bestraffas, eller också är de "offer för ett hänsynslöst samhälle".
Problemen är av moralisk karaktär och därmed möjliga att vinkla som man vill.
Naturligtvis har jag en mening som alla andra, men uppfattningar av moraliskt slag är meningfullast att ventilera i dialogform och inte i monologform. Jag hoppas att läsaren förstår mig då jag inte nämnvärt tar upp moraliska frågor i samband med fyllgubbarna och deras liv.
Uppsatsen är självklart inte skriven för dem som äe bekanta med miljöer, där fyllgubbar dominerar. För dem är innehållet alltför elementärt. Jag hoppas också att läsaren förstår mig då jag inte nämnvärt spekulerar i varför gubbarna super. Fyllgubbar är vanliga och lättillgängliga, så om man är intresserad av fylleriets orsaker kan man fråga gubbarna. De borde veta bäst.

Om man vill missförstå samlingstermen fyllgubbar så är det lätt. Intuitivt tolkar vi termen rätt, men om vi vill precisera den kan det bli svårt. Kategorin rymmer många åldrar. De som går att utesluta är 20-25 åringarna. Utbildningen varierar stort men få är t.ex. studenter. Lågsatusarbeten dominerar helt.
Bilden är tydlig. Trasproletariat är ett relevant ord även idag, ehuru gruppen är relativt liten och annorlunda än tidigare.
Det går inte att finna någon med fyllgubbar jämförbar term för alkholister i högre socialgrupper. Det vore intressant om man kunde utreda om alkoholister men hög social status uppvisar liknande moraliska avvikelser som fyllgubbar. jag tror inte det. Vi bär sannolikt vårt sociala arv i uppgång som i fall. Den som har pengar drar inte på sig skulder, åtminstone inte för den dagliga sängplatsen. Stöld och snusk av den typ som förekommer i fyllgubbarnas liv är en produkt av miljön. Våldshandlingarna föds även de av trångboddhet och påtvingad gemenskap. Få av de normbrott som jag redovisar i listan över förseelser är tänkbara i andra sociala miljöer än av den beskrivna typen.

Dubbelrum på Hotell Vale med garderob och tvättställ i ett förrum. Foto Ingvar Lundkvist, Stadsmuseet, 1977.

Källor och litteratur

Otryckta

Spärrkort på Hotell Pelikanen och Hotell Vale.

Tryckta

Alfvén, A., Ett 20-årigt socialt arbete, i Föreningen Söderhem 1914-1933. Stockholm (1933).
Ungkarlshotell och nattherbergen i Stockholm.(Stockholm) u.å.

Foto 
Där ej annat angivits Bertil Höglund, Nordiska museet.

Uplands Kulturförening
Att undersöka hemlösheten. En av de tidiga svenska hemlöshetsundersökningarna, genomförd i november 1912 i Stockholm av de s.k. 1912 års män.
En fattigläkares kamp för hemlösa män i Stockholm. Andrew Alfvén (1870-1960). Läkartidningen nummer 10, 2006 03 08.
Sista Fyllan med gänget. Modern redogörelse av ett fyllebråk utanför Hotell Pelikanen 1961.

/Adm. B.B. 2017 04 06

Skönhetens armod - Arkitekternas död

På atomkraftkontorets härdade plastgolv kommer säkert att ligga en hemvävd trasmatta, och det är inte omöjligt att man i manövertornet som lotsar ner jetplanet från New York har en röd Dalahäst på instrumentbrädan! Tradition och kultur kan leva vidare. Däremot arkitekturen, den moderna byggnadskulturen är ett sorgligt kapitel i vårt land.

Den skarpe konsthistorikern Göran Lindahl skriver att man trots alla satsade millioner knappast åstadkommit en enda betydande, verkligt minnesvärd  byggnad under hela 1950-talet i Sverige. Vad är förklaringen till detta skönhetens armod mitt i överflödet? (det som Gustav Sandgren kallar "en ny fattigdom av cement och hygien".) Jo, säger Lindahl kanske just arkitekternas ovilja mot det regionala och deras förkärlek för det internationella som fuckar upp alla tätorter i sverige med sin fruktansvärda broilerism och vidriga framtidsromantik.

Stadshuset i Luleå kunde lika gärna varit ett ämbetsverk i Düsseldorf eller i Rotterdam. Foto Gunnar Bergbom.

Men det finns tecken på begynnande förståelse för det provinsiella. Länge har man märkt det också inom berättarkonsten, där Vilhelm Moberg, Sara Lidman, Anna-Kajsa Hallgard och andra betecknar en renässans för den litterära provinsialismen.

När allt är bränt och till aska, när slam och sand är borta finns guldet kvar - det levande i arvet. Det är det samlade kulturarvet som är grund och inspiration till det arbete som inte bara ser tillbaka, utan som också vill verka i vår egen tid och av våra stora svenska naturtillgångar -vatten, skog, jord och berg - skapa både nyttigheter, skönhet och en levande miljö.

Skönheten och kulturens fiende - Le Corbusier (1887-1965)

/Fil. Dr John Nihlen, orförande i samfundet Bygd och Natur. Fritt och jävigt ur hans inledningsanförande vid Börsfesten i Stockholm den 28 november 1959.

Adm. BB 21 april 2017

Vårt Land Upland

Gamla Upsala. Bild, W. Meyer och R Haglund.

Av Bernhard Schlegel, år 1888

Upland är egentligen en kollektiv benämning för de trenne sedan slutet af 1200-talet till en lagsaga förenade s.k. folklanden: Tiundaland, Attundaland och Fiaerdhrundaland, och af södra Sveriges inbyggare begagnades länge detta namn för att beteckna alla Mälarlandskapen. Upland är nu delade på trenne län: Stockholms län, som innefattar östra, Upsala län den mellersta och Vestmanlands län, dit större delen av Fjerdhundra land hör, den vestra delen.

Mer än något annat svenskt landskap är Upland inskuret af vikar och vattendrag med bördiga, mergelhaltiga omgifningar. I norr räcker detta landskap något norr om Dalelfven, som vid Elfkarleby bro störtar hela sin ofantliga vattenmassa utför en 50 fots, nära nog lodrät klippa och åstadkommer här det beryktade Elfkarlebyfallet, hvarefter hon efter den vilda färden lugnt fortsätter sitt lopp till det 8/10 mil derifrån belägna hafvet. I söder begränsas provinsen af Mälaren, som med åtskilliga vikar går djupt in i landet. Dess kuster sköljas af Bottniska viken, Ålands haf och Östersjön. Stockholms läns upländska del infattar det gamla Attundaland med Roslagen, som förut kallades Rodhen. Det sönderfaller med avseende på sin natur i tvenne temligen olika delar. Den ena, till hvilken hör kusttrakten, är ett af låga bergåsar genomskuret, ofta leende landskap, som närmast kusten alltmer söndersplittras och antager skärgårdsnatur. Den andra, som innefattar trakterna närmast Upsala län samt sluttningen ned mot Mälaren, är i allmänhet ett slättland, här och där korsadt af bredare, med fattig skog bevuxna åsar, samt nära Mälaren liksom kantadt af flere ned mot sjön stupande branter. Upsala län, som utgörs av det gamla Tiundaland och en mindre del av Fjerdhundraland, är i allmänhet ett slättland. Södra delen - en af de tidigast bebyggda och på gamla minnen rikaste trakterna i Sverige - upptages till det närmaste af stora, bördiga, skoglösa slätter, der åkerbruket är inbyggarnes nästan uteslutande näringsfång. Närmare Mälarstränderna försvinner det inre tröttande enformighet genom omvexling af smärre klippor och skogsbevuxna höjder, hvilket i förening med de kringflytande vatten ger åt landskapet ett rikt mått af skönhet. Länets norra del är åter en vidsträckt och på det hela jemn skogstrakt, uppfyld af mossar och kärr, men äfven af snår och stenbackar, strödda klippblock och flata berghällar. På vissa ställen utbreda sig ej obetydliga slättmarker. Den låga kuststräckan vid Östersjön omgifves av en ganska stor skärgård. Den del af Upland, som lyder under Vestmanlands län, eller större delen af det gamla Fjerdhundraland, har samma natur som det tillgränsande Upsala län.

Sommarnatt vid Mälaren. Bild, Aseus Peterson.

Till inbyggarnes karakter hör omtänksamhet samt tröghet och allvar, icke utan en tillsats af slughet. Befolkningen i trakten af Stockholm anses i moraliskt hänseende mindre god än längre bort derifrån, samt i skärgården och på öarna i Mälaren mer idog, händig och snygg än på slättbygden.
Upland var ett af de först bebyggda landskapen, och om dess kultur vittnar bland annat det stora antalet runstenar, af hvilka dock de flesta äro huggna i början af kristna lärans införande i vårt land. Den förnämsta af höfdingarne i Svitiod var af ålder upsalakonungen, som rådde för offren och templet i Upsala, landets största och berömdaste helgedom.
     Ursprungligen tillkom det endast uppsvearna (innvånare i de tre ofvan nämnda folklanden) att välja konung. Sedan ett sådant val försiggått, hvilket skedde på Mora äng vid Upsala, egde Uplands lagman att genast vid tinget ‘döma den valde till konung’. År 1319, och troligen förut, deltogo jemväl de öfriga landskapen i konungavalet.

Uplands vapen är riksäplet i rödt fält och öfver skölden en gyllene furstlig krona.
     Vid en hastig färd i Stockholms län, med Stockholm till utgångspunkt, kommer man till Färentuna härad, bestående af fruktbara och väl odlade i mälaren belägna öar. Här märkas Björkön, som är till hela sitt norra fält alldeles öfversålladt af grafhögar. På nordvästra kanten ligger den s.k. svarta jorden, utan tvifvel en qvarlefva af en genom lågorna härjad stad, som den allmänna folktron, stödd i våra dagar af en noggrannare vetenskaplig undersökning, ansett vara det hedniska Birka, dit Ansgar under sin missionsresa anlände. Nära den ‘svarta jorden’ finnas vackra lemningar efter en vidsträckt ringmur, omgifvande ett högt berg, på hvilket efter 1830 års tusenåriga jubelfest restes en minnesvård öfver Ansgar, kristendomens förste förkunnare i Sverige.

Ansgarkorset på Björkö. Bild, Juseus P-n

Sollentuna härad, äfven beläget vid Mälaren. Här märkas de vackert belägna herresätena Ulfsunda, Åkeshof, Hesselby, Görväln, Edsberg samt Runsa. I Danderyds skeppslag, som gränsar till Saltsjön, märkas Karlbergs slott, säte för krigsskolan, lustslotten Ulriksdal och Haga, Johan Banérs födelseort herresätet Djursholm, det vackra Näsby, Braheslägtens ståtliga stamgods Rydboholm samt det på en höjd belägna med fyra torn prydda Bogesund. Vidare Vallentuna härad, der det intagande roccoco-slottet Hammarby-Väsby märkes. Härtill gränsar Ärlinghundra härad, der man träffar Rosersbergs lustslott, säte för skjutskolan, herrgårdarne: Vallstanäs, det af Tessin byggda förtjusande landslottet vid Steninge, samt Vängarns med stor åbyggnad försedda kungsgård, det vackra Krusenberg; härifrån kommer man till Seminghundra härad, hvarest märkas Skånelaholm, konung Gustaf I:s födelseort Lindholmen, af hvilket endast grundmurarne qvarstå, der en minnessten öfver honom nyligen rests; samt Vasaättens stamgods: Vasa gård. I Långhundra härad märkes Hakunge; här är den ofvan nämda Mora äng, hvarå under medeltiden Sveriges konungar valdes. I Frösåkers härad äro att märka: Hargs jernbruk, det pompösa Forsmark med dyrbar tafvelsamling och naturskön park; vidare Närdinghundra härad med Rungarns herrgård och Skebo jernbruk. Österut härifrån kommer man till Lyhundra härad, som har Roslagens natur samt gränsar i s.v. till Sjuhundra härad, hvarest den heliga Birgittas. födelseort Finsta, det ståtliga Ekebyholm samt en af Sveriges präktigaste ruiner, det gamla Oxenstjernaslottet Mörby, ej långt från det i senare tider uppförda ståtliga Rånäs jernbruk, äro belägna. Öster om Lyhundra ligger Bro och Vätö skeppslag, stötande till Saltsjön samt i norr till Väddö och Häfverö skeppslag, hvarest ligga köpingen Grislehamn med tullstation, post och telegraf, under vintern vanliga öfverfartsorten till Finland, och Ortala bruk, fordom den namnkunnige Lennart Torstenssons grefskap. Söder om Bro och Vätö skeppslag ligger Frötuna och Länna skeppslag, hvarest märkas det ståtliga Penningby med sin gamla tornprydda åbyggnad samt badorten Furusund. Söder härifrån kommer man till Åkers skeppslag, hvarest märkas det natursköna Margretelund, det stora och härligt belägna, välbyggda Östanå. Vidare söderut kommer man till Vermdö skeppslag, som utgöres helt och hållet af Saltsjöns holmar och öar samt bildar den vidsträckta skärgård, som skyddar inloppet till Sveriges hufvudstad; öarna äro från hvarandra skilda genom sund och fjärdar, som tränga djupt in i landet. Öfver allt möter ögat skärgårdens vackra och leende natur. Här märkas Farsta herrgård med Gustafsbergs bekanta porslinsfabrik, Beatelunds fideikomiss.

Vi draga vidare till det efter Tessins ritning uppbyggda praktfulla Drottningholms slott samt det nu förfallna Svartsjö; till Stafsund och Kaggeholm; derifrån komma vi till

Från Sigtuna. Bild, R Haglund.

Stockholms län eger följande städer: Sigtuna, belägen vid Sigtunafjärden, en af Mälarens fjärdar. Staden, den äldsta i mellersta Sverige, är bekant sedan hedna tiden. Vid början af kristna tiden uppblomstrade Sigtuna och blef säte för Svealands första biskop, hvilken dock snart flyttade till Gamla Upsala. I slutet af 1100-talet härjades staden af ester och kareler, och efter Stockholms anläggning förlorade den sin betydelse. Vid början af konung Gustaf I:s regering hade staden ett dominikanerkloster samt fem kyrkor, af hvilka klosterkyrkan kallades Vårfrukyrkan och är den som nu begagnas till stadskyrka. De öfriga voro helgade åt S:t Nikolaus - af hvilka endast grundstenarna nu synas - S:t Lars, S:t Olof och S:t Per. Af dessa tre senare återstå nu endast de ruiner, som åt våra dagars Sigtuna gifva det enda intresset. Staden, som har en långsträckt och oregelbunden form, upptager endast en mindre del af det forna stadsområdet samt är bebyggd med en-vånings trähus. Invånarnes antal uppgick 1883 till 546.

Vaxholm, beläget i skärgården på östra sidan af den lilla Vaxön, är följd af markens kuperade beskaffenhet oregelbundet byggd, med trähus. Stadens folkmängd var 1,411 personer år 1883. Af mer intresse är den på en klippa i sundet liggande Vaxholms fästning samt befästningarna på den närbelägna Rindön, allt anlagdt för att mot fiendtliga anfall skydda inloppet till Stockholm. Gustaf I var den som först anlade Vaxholms fästning. Under Fredrik I anlades ett fästningstorn, ett i sitt slag af de största i Europa, på en höjd å Vermdöns nordvestra strand, hvilket efter konungen kallades Fredriksborg; detta torn är nu endast en ruin. Midt emot ligger på Rindöns östra udde det nya bepansrade fästet Oskar-Fredriksborg.
     Norrtelje, vid Norrteljeåns utlopp i viken af samma namn, är byggd i långsträckt form på båda sidor om ån; staden är bebyggd med trähus, och var år 1883 invånareantalet 2,029.
     Öregrund vid inre segelleden från Ålands haf till den s.k. Öregrundsgrepen. Staden ligger på kuperad mark och är efter undergångna eldsvådor någorlunda regelbundet byggd. Invånareantalet uppgick år 1883 till 854. Två mil från Öregrund och lydande under samme borgmästare ligger
     Östhammar vid vestra stranden af Östhammarsfjärden. Staden har en något långsträckt form och är oregelbundet byggd samt hade 652 invånare år 1883.

     

Skokloster (Upland). Bild, W Meyer och R Haglund.

Vid ett hastigt besök i Upsala län märkas: Håbo härad, som gränsar till Mälaren, hvarest ses det minnesrika Skokloster. Här anlades på 1200-talet ett nunnekloster för cisterciens-orden, hvaraf en vacker ruin ännu ses vid Flasta. Den senare uppförda vackra klosterkyrkan står ännu qvar vid sjön och begagnas till sockenkyrka. Strax härinvid, vid Mälarstranden, uppbyggde den namnkunnige Karl Gustaf Wrangel efter sin hemkomst från tyska trettioåriga kriget af der förvärfvadt byte det med fyra torn försedda kolossala slottet samt försedde det med det dyrbaraste bohag, rustkammare, bibliotek m.m., så att det utgör den förnämsta exponenten i Europa för ett furstligt herresäte från denna tid. Genom hans dotters giftermål öfvergick godset till grefliga slägten Brahe, i hvars ego det allt sedan förblifvit, och hvilken slägt ökat de rika samlingarna. Vidare äro här belägna Håtunaholm, kändt som den ort i hvars närhet den bekanta Håtunaleken uppfördes, det natursköna Signildsberg, herregodsen Aske och Nyborg.

     Till Håbo gränsar Bro härad, på alla sidor omgifvet af Mälarens fjärdar och sund. Der ligga Brogård, det natursköna Ådö, det ståtliga Granhammar, Stäket eller Almare Stäket, der Upsala ärkebiskop hade sitt befästa slott, hvilket förstördes af Sten Sture d.y., och hvaraf ruiner ännu ses; strax bredvid är i senare tid den naturskönt belägna Stäkets herrgård uppförd, längre bort ligger det med en stor åbyggnad försedda Lennartsnäs. I Trögds härad som, utom i norr, är nästan kringflutet af Mälaren: Fånö, Axel Oxenstjernas födelseort; det hus, hvari han föddes, är alldeles borttaget, deremot är i senaste tid ett vackert tornprydt slott der uppfördt; vidare förra de la Gardieska friherrskapet, Ekholmen i Veckholms socken, i hvars kyrka Jakob de la Gardie och Ebba Brahe ligger begrafvna; det skönt belägna, slottslika Grönsö, Gustaf I:s moders stamgods Eka samt det med tvenne slott och ovanligt präktiga fyrdubbla alléer försedda Ekolsund, som egts af konung Erik XIV:s dotterson, Åke Tott, dennes son, drottning Kristinas gunstling Klas Tott, Magnus Gabriel de la Gardie, konung Karl X Gustaf, konung Fredrik I, konung Gustaf III, hvilken som kronprins här om somrarne höll sitt hof och som sålde det till grosshandlaren Seton, i hvilkens slägt det än är. Det är bekant för sina sjöfogelsjagter och isynnerhet för den mängd vilda svanar, som här häcka.

Viks slott. Bild, J Engberg och
R Haglund.

Härtill stöter Åsunda härad, hvari ligga det efter Tessins ritning uppförda vackra Haga, Hjulsta, det natursköna Nyboholm. Norr härifrån kommer man till Lagunda härad, hvarest ses det af Tessin ståtligt byggda Sjö slott, nu mycket förfallet. Norrut kommer man till Hagunda härad, som i sydost stöter till Mälarens fjärd Ekoln; här märkes det ståtliga Vik med sin höga tornspira, beläget vid Låstaviken. Det skall i slutet af 1200-talet uppbyggts af fru Ramborg till Vik, hvilken ligger begrafven i den närbelägna V. Åkers kyrka under en graverad kopparhäll med hennes bild. Slottet är omgifvet af en vidsträckt park. Här finnas en värdefull tafvelsamling, bibliotek, arkiv, stor vapensamling, dyrbara arbeten i konstslöjd och keramik m.m.; vid Dalbyviken ligger det natursköna och väl bebyggda Hammarskog. Vidare norrut kommer man tillUlleråkers härad, der Gustaf Eriksson vid Läby vad under en träffning kom i lifsfara, hvaraf minnet förvaras genom en vård.

Asatemplet i Gamla Upsala. Bild från Olaus Magnus,
Historia om de nordiska folken, 1555.

I Bälinge härad, beläget norrut, må nämnas Kipplingeberg. I Vaksala härad, s.v. härifrån, märkes Gamla Upsala kyrka med sina högar. Kyrkan är af gråsten, och torde möjligen murarna tillhört afgudatemplet; hon begagnades till domkyrka, tills erkebiskopssätet flyttades derifrån till nuvarande Upsala. I närheten ligga en otalig mängd ättehögar, af hvilka de tre närmaste och största äro i nyare tid uppkallade efter Odin, Tor och Frö.

I Danmarks socken ligger Linnés Hammarby, hvilket af honom bebyggdes med en ännu der befintlig träbyggnad, liksom med ett museum af sten, hvari han förvarade sina samlingar. Dessa hus jemte åtskilligt husgeråd och andra saker, som tillhört Blomsterkonungen, hafva från hans ättlingar köpts af staten och äro för allmänheten tillgängliga. Vidare i n.v. Rasbo härad, hvilket kan anses såsom en öfvergång från Upsalaslätten till Roslagens kuperade byggder; här märkas Hallqved och Frötuna herrgårdar. I det närgränsande Norunda härad ligga Salsta slott, uppbyggdt av hjelten Nils Bjelke, men i senare tid invändigt spolieradt, Sätuna herrgård och Vattholma bruk. Fortsättes vägen norrut, kommer man till Örbyhus härad, hvarest märkes det ståtliga Örbyhus, ett af Vasa-slägtens stamgods, der konung Erik XIV tillbragte sina sista dagar och afled i ett der ännu befintligt rum. Slottet, som ursprungligen bestod af ett fyra våningar högt torn, omgifvet af murar och grafvar, har flere gånger tillbyggts och förskönats; murarne hafva blifvit promenader, och det vackra stället har fått en mer modern anstrykning.

Örbyhus. Bild, J Engberg.

Vidare ligga här utomordentligt naturskönt vid Dalelfven Söderfors jernbruk, berömdt för sitt ankarsmide, samt Ulfors, Strömsbergs, Elfkarleö och Vesslands jernbruk, Skutskärs ångsåg samt slutligen i Olands härad det verldsbekanta Dannemora gruffält, beläget inom ett område af ungefär ¼ mils längd och 500-1000 fots bredd, hvarifrån erhålles den yppersta jernmalm inom vårt land, kanske inom Europa; grufdriften förekommer redan på 1400-talet; Gustaf I var den, som först satte fart häri. Grufvorna tillhörde då kronan liksom Löfsta, Österby och Gimo bruk, men alltsammans kom på 1640-talet genom köp till den om vår jernhandtering så högt förtjente Louis de Geer. För närvarande egas grufvorna af ett bolag, bestående af 17 bruk. För att afhålla vatten från grufvorna samt underlätta malmuppfordringen hafva stora och kostsamma anläggningar behöfts. Nära invid Dannemora grufva ligger det storståtliga Österby jernbruk; vidare Löfsta jernbruk, det största af de s.k. Dannemoraverken, byggdt mer likt en stad än ett bruk, samt det äfven präktigt bebyggda Gimo bruk.

Dannemora gruva. Bild, R Haglund och W Meyer.

Upsala län har tvenne städer: Upsala och Enköping.
     Upsala, beläget på båda sidor om Fyrisån, ungefär ¾ mil norr om dess utlopp i Mälaren vid Flottsund, på eller i sluttningen af Upsalaåsen, utmärker sig genom sin prydlighet och regelbundenhet samt är mer än de flesta andra städer i vårt land förskönadt af trädgårdar och parkanläggningar. Från torget utgå fyra hufvudgator. Af stadens promenadplatser är Odinslund den äldsta, prydd av en obelisk, rest till minne af konung Gustaf II Adolf. På andra sidan om bibliotekshuset ofvanom höjden ligger Karolinaparken, försedd med en bröstbild av konung Karl XIV Johan, den utmärkt vackra kyrkogården samt den botaniska trädgården. Nedanför det högt belägna slottet och i åsens sluttning ligger slottsparken samt längre åt söder utefter ån Strömparterren, Upsala mest besökta promenadplats. Af stadens byggnader är domkyrkan kanhända den vackraste och säkert den största kyrka, som den skandinaviska norden eger; hon är byggd i fransk spetsbågestil af tegel, på granitgrund. Under 1200-talet började hon att byggas, invigdes 1435 och helgades åt S:t Lars, S:t Erik och S:t Olof. Kyrkan bildar ett vesterländskt kors af tvenne hufvudskepp, som skära hvarandra. Vid vestra ändan af långskeppet stodo förut tvenne 380 fot höga torn i många afsatser och prydda med kolonner och småtorn; midt öfver korshvalfvet stod ock ett högt torn, och på tvärskeppets fyra hörnpelare samt på de spännbågar, som stödja yttermurarna, reste sig en mängd smärta tornspiror. Allt detta förstördes vid branden 1702 , då äfven kyrkans inre betydligt skadades, och istället för de båda höga tornen uppfördes på 1740-talet dessa båda lanterniner, som så bryta af mot sjelfva byggnadens stil. Emellertid har, såsom bekant är, senaste riksdag anslag till kyrkans restaurering, så att man har hopp om att snart få se denna katedral i ett skick, motsvarande dess stil. Kyrkans inre gör med sina hvalf, sina sidoskepp, grafvkor och kapell ett öfverväldigande intryck. Långskeppet, hvars längd invändigt är 370 fot, slutar i högkoret med en halfrundning, höjer sig betydligt öfver sidoskeppen samt är försedt med särskilda fönsterrader, genom hvilka belysning ofvanifrån infaller i kyrkan. Tvärskeppets längd är 140 fot. Höjden under högsta hvalfvet är 92 fot, under takresningen 115. Altaret, ombyggdt i början av 1700-talet efter jesuitkyrkan i Loreto, öfverensstämmer ej med det öfvriga af kyrkan. Till venster på altaret står S:t Eriks helgedomsskrin af silfver.

Upsala domkyrkas inre. Bild, W Meyer.

     Kyrkan har 16 kor, hvilka under katolska tiden voro invigda åt olika helgon, men nu äro grafplatser för konungar och enskilda personer samt till det mesta prydas af dyrbara minnesvårdar. De förnämsta äro: det Gustavianska, bakom högkoret, som innesluter Gustaf I:s, hans trenne gemålers, Johan III:s och drottning Gunillas likkistor, och hvars väggar äro prydda med alfrescomålningar; Katarina Jagellonicas grafkor med minnesvårdar öfver henne och Johan III; upplandslagsmannen Birger Perssons, innehållande en grafsten med hans och hans frus bilder; det Stureska, Hornska m. fl.

     En byggnad af monumental karakter, ehuru i stympadt skick, är slottet, beläget på höjden af åsen, med vidsträckt utsigt öfver staden och nejden. Det grundlades af Gustaf I och fullbordades af drottning Kristina. Vid 1702 års brand förstördes största delen. Först i vårt århundrade fick det sitt nuvarande utseende. På slottets borggård står en bröstbild af konung Gustaf I, modellerad af Fogelberg.
     Upsala stads näst domkyrkan förnämsta sevärdhet är den praktfulla, ännu ej invigda universitetsbyggnaden, belägen på en höjd vester om domkyrkan. Platsen framför universitetsbyggnaden kommer att prydas af Erik Gustaf Geijers bildstod (af Börjeson). Bland öfriga byggnader märkas: biblioteksbyggnaden eller Carolina rediviva, innehållande 200,000 band; orangerihuset, hvars åt slottet vända framsida utmärkes af en frontispis, uppburen af doriska pelare, mellan hvilka man inträder i den vackra föreläsningssalen, der man genast ser C. von Linnés bildstod, huggen i marmor af Byström; det s.k. Gustavianum med en stor kupol innehållande museer och samlingar; sjukhuset, kemiska byggnaden, rådhuset m. fl., de flesta omgifna af parkanläggningar.
     Upsala eger ett universitet med stort rykte inom den bildade verlden. Det grundlades år 1477 af rikföreståndaren Sten Sture d.ä. och ärkebiskop Jakob Ulfsson; var under sin första tid ej mycket mer än en skola, förföll under 1500-talet, men upprättades af konung Karl IX. År 1600 firades den första filosofie magisterpromotionen och 1617 den första promotionen inom teologiska fakulteten. Vid denna tid fäste konung Gustaf II Adolf vid universitetet sitt namn genom att genom en gåfva af sina familjegods betrygga dess ekonomiska bestånd. Universitetet står under högsta ledning af en vald kansler. Den närmaste styrelsen utgöres af samtlige ordinarie professorer i consistorium majus under en för hvarje utsedd rektor. Lärarekåren är fördelad på fyra fackulteter, hvar och en under sin dekanus. Studenterne äro fördelade i 13 nationer, hvar och en med sin styrelse och ekonomi. De studerandes antal öfverstiger numera 1800.
     Stadens folkmängd uppgick 1883 till 17,682 personer. Rörelsen är ganska liflig, hvilket härleder sig af stadens egenskap att vara länets residens och medelpunkt för en sädesrik landsbygd samt i synnerhet af den förtjenst invånare hafva på universitetet och dess medlemmar.

Enköping ligger nära Enköpingsåns utlopp i Svingarnsviken, omgifven af slättbygd och till en del byggd på sluttningen af en rullstensås. Sjelfva staden, regelbundet anlagd, är till det yttre lik våra öfriga småstäder. Invånarnes antal uppgick 1883 till 2,816 personer. Staden är bekant för sin trädgårdsskötsel.
     Vid en resa till den del af det gamla Fjerdhundraland, som nu hör under Vestmanlands län, märkes Torstuna härad, som är ett smått kuperadt, lågbergigt högland, vid pass 200 fot öfver hafvet. Här ser man Skattmansö och Molnebo jernbruk. Vägen går vidare till Simtuna härad, hvarest ses Tisby, Flosta och Räfvelsta säterier, det senare bekant deraf, att Krister Nilsson (Vasa slägt) här fängslades på Karl Knutssons (Bonde) befallning. Slutligen kommer man till Våla härad, som stöter till såväl Falu län som Gefleborgs och Upsala. Häradets allmoge är bekant för sin snickeri-industri. Vid den gamla gården Aspenäs, som förr var omgifven af dubbla vallar och grafvar, fins ännu från medeltiden ett kapell af sten med torn.

Och härmed bjuda vi läsaren farväl!

Utdrag ur Vårt Land, En Skildring i Ord och Bild, Fahlcrantz & Co, Ivar Haeggströms boktryckeri, Stockholm 1888.

/Adm. K.S. 2017 04 06